måndag 19 maj 2014

Jacques Ellul, 6 januari 1912 - 19 maj 1994

Jacques Ellul (6 januari 1912 - 19 maj 1994)

"Det största problemet för en kristen idag är inte att veta hur han ska handla. (...) Det som betyder något är att leva, inte handla. I den här världen är detta en revolutionär inställning, ty världen vill bara ha (nyttiga) handlingsprogram och inte alls ha livet."
Guds närvaro i modern tid, Örebro: Libris, 1981, s 92-93.
Citet är valt av Josef Mörnerud.

måndag 5 maj 2014

Varför evangelikala församlingar håller på att dö

Som vanligt när Stanley Hauerwas är i farten säger han något provokativt -- och något insiktsfullt. Här är ett utdrag om varför evangelikala församlingar håller på att dö ur en intervju. För de av oss som tillhör samfund som på ett eller annat sätt identifierar sig med den evangelikala rörelsen finns ett och annat att grunna på.
I have great admiration for evangelicals for no other reason than they just bring such great energy to the faith and I admire that. But one of the great problems of Evangelical life in America is evangelicals think they have a relationship with God that they go to church to have expressed but church is a secondary phenomenon to their personal relationship and I think that’s to get it exactly backwards: that the Christian faith is meditated faith. It only comes through the witness of others as embodied in the church. So I should never trust my presumption that I know what my relationship with God is separate from how that is expressed through words and sacrament in the church. So evangelicals, I’m afraid, often times, with what appears to be very conservative religious convictions, make the church a secondary phenomenon to their assumed faith and I think that’s making it very hard to maintain disciplined congregations.
I think evangelicalism is destined to die of its own success and it will go the way of mainstream Protestantism because there’s just—it depends far too much on charismatic pastors, and charisma will only take you so far. Evangelicalism is constantly under the burden of re-inventing the wheel and you just get tired. For example, I’m a big advocate of Morning Prayer. I love Morning Prayer. We do the same thing every morning. We don’t have to make it up. We know we’re going to say these prayers. We know we’re going to join in reading of the psalm. We’re going to have these Scripture readings. I mean, there’s much to be said for Christianity as repetition and I think evangelicalism doesn’t have enough repetition in a way that will form Christians to survive in a world that constantly tempts us to always think we have to do something new.
It’s hard for me to generalize. I can’t pretend to be someone that has studied these matters from a sociological point of view—not that I particularly trust sociology—but I do think that Hagel made the comment at one time, “Christians arose in the morning and said their prayers. Now they read the newspaper.” Of course, that’s changing too. They probably look at their smartphone now. But I think that the fundamental habits of the faith have been in decline and that leaves us with insufficient resources to sustain our lives as Christians in a world in which we find ourselves. I think, again, it has to do with the loss of fundamental practices, such as reading the Bible, but reading the Bible, I don’t trust necessarily to me as an individual. I need to read the Bible with other people. And that has pretty much been lost. Let me say in that regard that one of the other things that worries me about evangelicalism is I’m afraid it’s got the Bible and now, and exactly how it is that you reconnect evangelical life with the great Catholic traditions, I think is part of the challenges for the future because you need to read the fathers reading Scripture as part of our common life if we are to sustain a sense that we don’t get to make Christianity up. We receive it through the lives of those who have gone before and that just becomes crucial for us to be able to survive in which we find ourselves.


onsdag 19 februari 2014

Den sårbara människan och den gästfria kyrkan

Gästblogg av Ida Andersson

Det var med stor förväntan jag deltog i, ja, faktiskt alla föreläsningar med professor John Swinton från Aberdeen i Skottland under några dagar i januari, arrangerade av Hyllie Park Kyrkan i Malmö. Redan när jag av Bengt Rasmusson först hörde talas om temadagarna med bl.a. rubriken ”Den sårbara människan och den gästfria kyrkan” väcktes min nyfikenhet och längtan efter att vara med. Här ska jag försöka ge glimtar av alla pärlor jag har med mig från dagarna utan att på något sätt försöka eller kunna ge rättvisa åt allt innehåll.

Under torsdagseftermiddagens öppna föreläsning för Akademi för Ledarskap och Teologi med rubriken ”Alla har en plats: På väg mot en praktisk teologi om funktionsnedsättning, gästfrihet och tillhörighet” inledde Swinton med att tala om vad handikapp/funktionsnedsättning egentligen är. Det vi tror om världen kommer att bestämma hur vi ser på den. Hur vi benämner världen bestämmer vad vi ser. Vår kunskap är en lins som vi ser världen genom. När en människa får en diagnos är det lätt att hon blir sin diagnos. Vi bemöter henne annorlunda, bara för att vi vet om diagnosen, även om hon egentligen inte har förändrats.

Swinton beskrev hur Gud genom Bibelns historia använt människor med handikapp, och en bruten (disabled) kropp är också källan till vår frälsning! Jesus är Gud mitt i brustenheten och han har kvar såren på sin kropp efter uppståndelsen – kanske brustenheten är viktigare än vi tror?

Begreppen att vara inkluderad och att tillhöra löpte som en röd tråd genom alla dagarna. Att tillhöra handlar om gästfrihet. Gästfrihet kräver ett särskilt sätt att se på annorlunda människor. Vi har lätt att vara vänner med dem som är ganska lika oss, ”så länge du ger vad jag vill ha och jag ger vad du vill ha är vi vänner”. Jesu vänskap är radikalt annorlunda – han kom till dem som i världens ögon var väldigt annorlunda. När jag erkänner dig som du är och du erkänner mig som jag är uppstår sann gästfrihet. Tillhörighet handlar om radikal gästfrihet. Att tillhöra handlar om att vara både gäst och värd. Jesus är vårt exempel, han var gästfrihet personifierad, både som gäst och som värd. Vad skulle det betyda för dig (och mig) att bjuda hem någon med en svår funktionsnedsättning, vad skulle det betyda att besöka någon med en svår funktionsnedsättning? Det är inte välgörenhet, det är en nödvändighet! I stället för att tänka att Jesus besökte de marginaliserade flyttade han marginalerna. Vi tänker att vi möter Gud i kyrkan, medan Gud i själva verket är hos dem som Jesus besökte. Om vi flyttar gränserna till där Gud finns ser vi annorlunda på kyrkan.

”Vem är jag när jag har glömt vem jag är: Om demens, identitet och andlighet i vården” var fredagens tema i en fullsatt aula på Malmö Högskola. Swinton beskriver vårt västerländska samhälle som ”hyper-cognitive”, hyperintellektuellt, och det får till följd att det är mycket mer traumatiskt att få en diagnos som demens än att behöva amputera ett ben, eller att bli förlamad i kroppen. Demens är utmanande i vår kultur. Så länge hjärnan fungerar som den ska är livet meningsfullt. I ett samhälle som glömt vad det är att vara människa, det vill säga ett samhälle utan Gud, är det därför inte konstigt att erbjudas dödshjälp när man får diagnosen demens.


Att vara en person är att bli väl ihågkommen. Vem kommer ihåg dig väl, om du får demens? Vi kan säga ”jag hälsar aldrig på honom för jag vill komma ihåg honom så som han en gång var”. Det blir problem när vi bedömer och behandlar människor efter deras förmågor. En människa med demens är fortfarande samma människa som tidigare, men med ökande behov av att finnas nära människor som minns åt henne och ger henne sammanhang, tillhörighet. Den viktigaste uppgiften för människor som vårdar individer med demens är att komma ihåg. ”Du kan bara förlora dig själv om andra överger dig”. Det största problemet med demens är inte att tappa minnet utan att andra glömmer henne/honom. Ps. 88:5-10 beskriver övergivenhetens förtvivlan och djup. Våra minnen gör oss inte till dem vi är, vi är de som Gud kommer ihåg oss som. Vad kan vi då göra? Bli vän med tiden, ta emot nuet, en gåva som personen med demens ger dig. Var tillsammans i kärlek och förståelse = tillhörighet. Vi behöver lära oss vad tillhörighet är.

Lördagens temadag i Hyllie Park hade rubriken ”Den sårbara människan och den gästfria kyrkan”. När vi talar om sårbara människor talar vi om oss själva. Det börjar i 1 Mosebok. Poängen är inte om du tror det ordagrant eller om du tror på evolution – det viktiga är att Gud skapar. Världen blir till för att han vill det. Han skapar människan av stoft och andas sen in livsande i människan. Tack vare Guds andetag finns vi. Det säger oss något viktigt om vad det är att vara människa. Att vara människa är att vara en skapelse, det är en gåva från Gud. Vi är beroende av Gud för vår existens, och av andra människor för att blomma. Vi finns i en värld som är helt beroende av Guds nåd. Vårt naturliga tillstånd är att vara beroende. Så, sårbara människor är inte särskilda grupper – att vara människa är att vara sårbar. Sårbarheten säger något om hur vi bör vara mot varandra. Livet är en gåva och vi är gåvor till varandra. Att vara människa är att leva i en gåva och att ge gåvor till varandra.

Det är en frestelse att tänka på funktionshinder som problem, men ett gott liv har egentligen inget att göra med våra fysiska, eller psykiska, tillstånd. Vi tänker på hälsa i relation till sjukdom. Vi tänker att frihet från funktionshinder är ett hälsofyllt liv, men Bibeln har inget ord för hälsa så som vi brukar beskriva det. Bibeln talar om hälsa som shalom. Shalom är mycket mer än en fridshälsning. Roten för ordet shalom är helhet, fullständighet och välmående. Kärnan i begreppet shalom är att stå i en god relation till Gud. Hälsa, välmående har alltså inget att göra med det fysiska eller psykiska tillståndet. Du kan vara döende och fortfarande välmående. Du kan vara den starkaste individen i universum och vara sjuk. Det finns därför ingen anledning till att den funktionshindrade behöver bli frisk. Är man frisk i relation till Gud är man hel.

Jak. 1:22-27 talar om att bli ordets görare, att söka upp faderlösa och änkor, och om vi menar allvar med att vara en gudsgemenskap, måste det här vara våra gärningar – det är Guds hjärta, det centrala i att känna Gud. Kallelsen att vara med människor med brister och funktionsnedsättningar är inte ett val!

Hur ser det då ut i våra kyrkor? Det finns många som är inkluderade utan att tillhöra, höra till. Swinton ger ett exempel i Mary. Hon deltog i alla gudstjänster och hon deltog i fikat, sen gick hon hem, hon var inkluderad 1,5 timmar per vecka. Hon träffade ingen från kyrkan under hela veckan. Det var ingen som riktigt blev hennes vän, hon var ensam i gemenskapens mitt. Det är svårt för oss att inse hur ogästvänliga vi kan vara. Vi kanske tror att alla är med som kommer till kyrkan, men om vi tar ett steg tillbaka så ser vi att det inte är så. Under dagarna fick vi ett par gånger öva på att vända oss till vår bänkgranne och hälsa varandra med: Det är gott att du finns och jag är glad att du är här! Det är en god början till att relatera till varandra på ett nytt sätt.

Kyrkans uppgift är inte att förändra världen, utan att ge signaler om Guds rike genom små gester, gester av vänskap, gästfrihet, sårbarhet och kärlek. När vi börjar vara så, kan vi vara en sann kyrka.

Mina höga förväntningar på dagarna infriades med råge. Tänk att få vara med om något som rör mitt professionella, och också i allra högsta grad mitt och vårt privata, liv.  Jag blev uppmuntrad, skakad och utmanad och jag inser att jag har lång väg kvar att gå, men det blir lättare om vi är fler. Vill du följa med på resan?

Ida Andersson, medlem i Hyllie Park Kyrkan i Malmö

fredag 22 november 2013

Om den sårbara människan med John Swinton


Hyllie Park Kyrkan i Malmö, tillsammans med Hyllie Park AB, Hyllie Park Äldreboende, Hyllie Park Folkhögskola, Akademi för Ledarskap och Teologi och Studieförbundet Bilda, har glädjen att erbjuda ett antal högintressanta föreläsningar kring teologi, kyrka, gästfrihet och funktionsnedsättning med professor John Swinton från Aberdeen University. Datum är 23-26 januari 2014. Dagarna ser ut som följer:

Torsdag 23 januari, 13.00-16.10 (Hyllie Park)
Alla har en plats: På väg mot en praktisk teologi om funktionsnedsättning, gästfrihet och tillhörighet

 Fredag 24 januari, 9.00-12.00 (Malmö högskola) och 13.00-16.00 (Hyllie Park)
Vem är jag när jag har glömt vem jag är? Om demens, identitet och andlighet i vården

Lördag 25 januari, 10.00-16.00 (Hyllie Park)
Den sårbara människan och den gästfria kyrkan

På söndagen 26 januari, 11.00, predikar John i Hyllie Park Kyrkan.

För mer info, se www.varamed.se. Ett par av föreläsningarna kräver anmälan.


torsdag 31 oktober 2013

Stefan Swärd och Roland Spjuth i samtal om försoningsteologi

Just nu pågår ett samtal mellan Stefan Swärd och Roland Spjuth om försoningsteologi på
Stefans blogg. Stefan har ganska kraftigt kritiserat Rolands försoningsteologi utifrån en artikel han skrev för några år sedan - se här och här. Roland har idag skrivit en gästblogg (den första av två) där han försöker besvara Stefans kritiska frågor. Hoppas att det kan bli ett spännande och konstruktivt samtal och inte en "försoningsstrid" - det är i alla fall Rolands utgångspunkt och förhoppning.

På den här bloggen har Roland tidigare skrivit om försoningen i två inlägg: Varför är Auléns försoningsteorier vilseledande? och Varför satisfaktionsteorin inte är Biblisk.

tisdag 7 maj 2013

Bonhoeffer och krigets naturlighet

Många kan tycka det var märkligt att tyska kristna, även motståndare till den nazistiska regimen, var lojala patrioter i relation till den aggressiva tyska utrikespolitiken.  Men om man läser nedanstående text från 1929 av Bonhoeffer blir det inte så märkligt. Efter att ha försvarat den kristnes plikt att delta i försvaret av sitt folk ställer han frågan om man från kristet perspektiv kan försvara rena anfallskrig. Hans svar är ja.
"One might also ask whether war can be justified from the Christian ethical perspective when one starts the war oneself. This question, however, leads back to a broader problem, to the question of the relation between history and God, people and God, growth and God. Peoples [Völker] are like individuals. At first they are immature and need guidance. Then they grow into the blossom of youth, mature into adults, and die. This situation is neither good nor bad in and of itself, yet profound questions are concealed here. For growth involves expansion; an increase in strength involves pushing aside other individuals. In that respect the life of an individual person is no different than that of a people. Every people, however, has within itself a call from God to create its history, to enter into the struggle that is the life of nations. This call must be heeded amid the growth and development so that it takes place before the face of God. God calls a people to diversity, to struggle, to victory. Strength also comes from God, and power, and victory, for God creates youth in the individual as well as in nations, and God loves youth, for God himself is eternally young and strong and victorious. And fear and weakness will be conquered by courage and strength. Now, should a people experiencing God’s call in its own life, in its own youth, and in its own strength, should not such a people also be allowed to follow that call even if it disregards the lives of other peoples? God is the Lord of history; and if a people bends in humility to this holy will guiding history, then with God in its youth and strength it can overcome the weak and disheartened. Then God will be with it. The determination as to when this moment has arrived for a people can and may only be made by human beings who are conscious of the grave responsibility for what they do, surrendering their own selfish will to the divine will that guides world history." ("Basic Questions of a Christian Ethic", 1929.)
Detta sätt att argumentera hade länge varit standard inom tysk teologi (och tysk akademi i allmänhet) och levde vidare efter första världskriget  Få ifrågasatte det. Schweizaren Barth, vid denna tid professor i Tyskland, var en av få. Man såg det inte som en etisk fråga. Sådan är världen. Att ifrågasätta expansionskrig vore att ifrågasätta Tyskland och andra nationers legitimitet.

Vid samma tid är fredsrörelsen och även pacifism mycket stark i amerikansk kristenhet. Det är under Bonhoeffers tid i New York 1930/31, bl a i mötet med sin medstudent fransmannen Jean Lasserre och sitt möte med en svart baptistkyrka där han är aktiv, han blir pacifist och ändrar sin syn på kyrka och kristen etik i allmänhet.

torsdag 11 april 2013

And we think the Amish are strange...


tisdag 8 januari 2013

Dårskap och vänskap

Dårskap och vänskap
Libris förlag har precis släppt en ny kommentar i serien Nya testamentets budskap: denna gång över Galaterbrevet och Filipperbrevet. Det är min vän Kalle Carlstein som har skrivit den (en av personerna bakom denna blogg).

Dårskap och vänskap är en synnerligen välskriven och intressant kommentar! Kalle lyckas att inom det format som är givet kombinera en gedigen och mycket läsbar exegetisk utläggning av de båda breven med en angelägen och utmanande teologisk reflektion kring de båda brevens budskap. Fram tonar bilden av ett budskap med en korsfäst Kristus i centrum, kyrkan som en väsentlig del av Guds frälsning och politik och den nya skapelsen som en kommande verklighet som redan brutit in i historien. Det blir en stark och välbehövlig uppgörelse med en individualiserad och introspektiv (inåtvänd) förståelse av både Paulus teologi och av kristen tro och kristet liv.

Ska du bara läsa en bibelkommentar i år, läs den här. Och gör det gärna tillsammans med andra.

måndag 10 december 2012

"But attention!"

Karl Barth (1886-05-10 - 1968-12-10)

lördag 13 oktober 2012

Tacksamhet, futtighet och andlig pornografi

Den tyske prästen och teologen Dietrich Bonhoeffer skrev i september 1939 följande om vikten av tacksamhet i det kristna livet och i församlingslivet, en tacksamhet som kunde blomma även i det till synes futtiga. Knappt sex år senare fick han – för sin kärlek till Kristus och Kristi kropp – ge sitt liv i ett tyskt koncentrationsläger. Läs sakta och begrunda så här inför Tacksägelsesöndagen!
”Där drömbildernas älvdans upplöses, där bryter den kristna gemenskapens klara dag igenom. Det är med tacksägelsen i den kristna gemenskapen som med allt annat i kristet liv. Bara den som tackar för det lilla får också ta emot det stora. Vi hindrar Gud att skänka oss de stora andliga gåvor som han har redo för oss, när vi inte är tacksamma för de dagliga gåvorna. 
Vi menar att vi inte borde låta oss nöja med det anspråkslösa mått av andlig klarhet, erfarenhet och kärlek som vanligtvis kommer oss till del, utan att vi ständigt borde sträcka oss efter de stora gåvorna. Vi beklagar oss då över att den stora vissheten, den starka tron och den rika upplevelsen fattas oss, fast Gud tydligen har skänkt sådant åt andra kristna, och vi tror att den sortens bekymmer är fromhet. Så ber vi om de stora tingen och glömmer att tacka för de dagliga små – och dock sannerligen icke små! – gåvorna. 
Men hur kan Gud anförtro det stora åt den som inte tacksamt vill ta det lilla ur hans hand. Om vi inte var dag tackar Gud för den kristna gemenskap som vi står i, även när vi måste vara utan märkliga upplevelser i tron och kanske tvärtom plågas av svaghet, klentro och tröghet – om vi i stället beklagar oss för Gud över att alltsammans är så ynkligt och futtigt och inte på minsta sätt motsvarar våra förväntningar – då hindrar vi också Gud att låta vår gemenskap utvecklas till den rikedom, som i Jesus Kristus ligger redo för oss alla.”
Liv i gemenskap (1971), s 19-20.
Om dessa ord skriver Kevin Rains:
Gratitude and affirmation are in short supply. Sadly, I must admit that I'm not only ingratitude's victim but also its perpetrator. Often I have shrugged off gratitude while embracing discontent. Usually I can justify this in the name of "vision" or "unmet potential." That is, until I read the [above] quote from Dietrich Bonhoeffer.
I can only imagine if this advice were heeded by even a fraction of a local church - the effects could be revolutionary. How many times have I wished I were somewhere else where God was REALLY moving? How many times have I longed to be in a more beautiful place (with mountains or an ocean) and abandon the urban neighborhood where I live? How many times have I fantasized about the perfect fellowship where everyone got along like a perfect family. What this boils down to is spiritual pornography ... creating a mental fantasy of a perfect place or people and not recognizing the good things all around me. This spiritual porn is my nemesis. It's poison. Thankfully, the antidote is available and accessible: equal parts of gratitude and affirmation.
 Citerad i Christine D. Pohl, Living into Community: Cultivating Practices That Sustain Us (2011), s 21. 

Thanksgiving, paltriness, and spiritual pornography


The German priest and theologian Dietrich Bonhoeffer wrote in September 1939 the following about the importance of thanksgiving in the Christian life and in the life of the church, a thanksgiving which could blossom even in the paltry, the miserable and insignificant. Less than six years later, he was - for his love of Christ and the Body of Christ - to give his life in a German concentration camp. Read slowly and ponder!
”The bright day of Christian community dawns wherever the early morning mists of dreamy visions are lifting.
‎Thankfulness works in the Christian community as it usually does in the Christian life. Only those who give thanks for little things receive the great things as well. We prevent God from giving us the great spiritual gifts prepared for us because we do not give thanks for daily gifts. We think that we should not be satisfied with the small measure of spiritual knowledge, experience, and love that has been given to us, and that we must be constantly seeking the great gifts.13 Then we complain that we lack the deep certainty, the strong faith, and the rich experiences that God has given to other Christians, and we consider these complaints to be pious. We pray for the big things and forget to give thanks for the small (and yet really not so small!) gifts we receive daily. How can God entrust great things to those who will not gratefully receive the little things from God’s hand? If we do not give thanks daily for the Christian community in which we have been placed, even when there are no great experiences, no noticeable riches, but much weakness, difficulty, and little faith—and if, on the contrary, we only keep complaining to God that everything is so miserable and so insignificant and does not at all live up to our expectations—then we hinder God from letting our community grow according to the measure and riches that are there for us all in Jesus Christ.”
Life Together and Prayerbook of the Bible, DBW, vol. 5, p. 37.
About these words Kevin Rains comments:
Gratitude and affirmation are in short supply. Sadly, I must admit that I'm not only ingratitude's victim but also its perpetrator. Often I have shrugged off gratitude while embracing discontent. Usually I can justify this in the name of "vision" or "unmet potential." That is, until I read the [above] quote from Dietrich Bonhoeffer.
I can only imagine if this advice were heeded by even a fraction of a local church - the effects could be revolutionary. How many times have I wished I were somewhere else where God was REALLY moving? How many times have I longed to be in a more beautiful place (with mountains or an ocean) and abandon the urban neighborhood where I live? How many times have I fantasized about the perfect fellowship where everyone got along like a perfect family. What this boils down to is spiritual pornography ... creating a mental fantasy of a perfect place or people and not recognizing the good things all around me. This spiritual porn is my nemesis. It's poison. Thankfully, the antidote is available and accessible: equal parts of gratitude and affirmation.
 Citerad i Christine D. Pohl, Living into Community: Cultivating Practices That Sustain Us (2011), s 21. 

fredag 31 augusti 2012

The ultimate politic

"Yeah. I say in a hundred years, if Christians are known as a strange group of people who don't kill their children and don't kill the elderly, we will have done a great thing. (Laughs) I mean, that may not sound like much, but I think it is the ultimate politic. I mean, if we can just be a disciplined enough community, who through the worship of God has discovered that we are ready to be hospitable to new life and life that is suffering, then, as a matter of fact, that is a political alternative that otherwise the world will not have."
Stanley Hauerwas, in "God, good and evil".

fredag 15 juni 2012

Svensk folkreligiositet?

Jag undrar jag om något i stil med följande är en sorts svensk "folkreligiositet":
We are here, we’re all alone in our own universe
We are free, where everything’s allowed and love comes first
Forever and ever together, we sail into infinity
We’re higher and higher and higher, we’re reaching for divinity
Vi är fria att göra vad vi vill. Vi ska bara älska varandra. Visst låter det underbart! Vi kanske kan kalla det en svensk variant på buddhism. Tyvärr förväxlas det här med kristen tro ibland.

Samtidig undrar jag om oberoende och självbestämmande verkligen är frihet. Paulus säger att vi ska vara varandras slavar, Gal 5:13. Det menar han är frihet. Och vad är kärlek här? Den måste vara luddig eftersom den är förenlig med att göra vad man vill. Är det en kärlek som är trogen mitt i ofullkomlighet och trasighet? Är det en kärlek som inte sätter sig själv och sina val först utan som tjänar andra?

Förresten: Vilken låt är det? (Ledtråd: Den spelas ofta på radio nu. Så ofta att det är svårt att undvika den)

torsdag 31 maj 2012

Religionens offentlighet

Det har börjat hetta till lite nu i den svenska debatten om religion. Men som tur är så är det lite mer nyanserade skribenter som får utrymme.

Den första artikeln verkar utgå ifrån att religionen främst är en privat angelägenhet. De skriver till exempel: "Vardagsreligiositeten är inte riktad mot det sekulära samhället utan är snarare ett verktyg med vilket varje individ hanterar förståelsen av sin vardag vilket varje människa gissningsvis gör även om inte alla väljer just religion. Då vardagslivsreligiositeten i huvudsak är förknippad med varje individs egen bakgrund och därför också ser olika ut från person till person blir det dessutom mindre viktigt att spekulera i hur religiösa samfund eller strukturer ser på omgivningen."

Min fråga till dem är - men innebär inte en privatisering av religionen på detta sätt att den till slut suddas ut? Jag menar hur skall en enskild individ kunna själv kunna upprätthålla en religiös åskådning?

En mycket mer intressant och konstruktiv artikel skriver Erik Helmerson i DN. Helmerson skriver:
"Många svenska debattörer saknar det religiösa perspektivet och kan därmed inte förstå varför en människa över huvud taget söker sig till religionen. Det är ett sökande efter eviga och universella sanningar, fristående från statsbildningar, politiska beslut och ideologiska trender. Man blickar inte bara på detta livet utan på nästa. Man vill inte tjäna stater utan en gud. Därför blir det mycket komplicerat när en (sekulär) stat har synpunkter på vad de andliga ledarna får och inte får säga när de ger råd i hur det tjänandet bäst bör te sig."

Nu börjar debatten arta sig och samtalet bli lite djupare. Tack för det Göndör/Johanson Heinö och Helmerson

tisdag 29 maj 2012

Milbank kritisk till Yoder

Fick en länk skickad till mig — visst har jag sköna vänner — till en artikel där Milbank kritiserar Yoder och diskuterar pacifism kontra rättfärdiga krig (kan man väl säga lite förenklat). Kolla in den! Har Milbank rätt? Är Yoders pacifism inte hållbar?

fredag 4 maj 2012

Frikyrka eller inte (uppdaterad)

I Dagen publicerar idag Björn Cedersjö en debattartikel som manar till att man ska sluta säga "frikyrklig". Det går förstås att sympatisera med Cedersjös vilja att kasta ut ord som kanske snarare stjälper än hjälper. Samtidigt har jag svårt att riktigt förstå Cedersjös oro över att bli missförstådd. Jag undrar om det inte snarare finns ett värde att återta begreppet frikyrka (och avledda adjektiv), eftersom det lyfter fram en viss ecklesiologi som flera kyrkor kan samlas runt och som distinkt skiljer sig från andra kyrkofamiljer. Här finns ett viktigt bidrag in i det stora samtalet om vad det innebär att vara kyrka.

Måhända att Fredrik W har någon vettig tanke här?

Uppdaterad 2012-05-19: Fredrik svarar på Cedersjös artikel i Dagen: http://www.dagen.se/opinion/debatt/frikyrklig-varfor-inte-/

lördag 21 april 2012

En hyllning till kitsch

I förra numret av DIVINITY Magazine finns en fantastiskt liten artikel av Paul Griffiths om kitsch. Han skriver:
Christians ought to pause before accepting this view of kitsch. Christianity—Catholic, Protestant, and Orthodox—has been and remains among the great generators of kitsch, and that’s because Christianity is and always has been a religion of peasants and proles. Most Christian art is and always has been kitsch: that’s what most Christians like. They—we—like it exactly because it’s nuance-free. The Stations of the Cross, present on the walls of every Catholic church, aren’t subtle and aren’t supposed to be. They’re there to conform you to the bloody sufferings of Christ. The American Protestant praise song (“Jesus is your boyfriend,” it seems usually to be saying, over and over again) is likewise unsubtle, and supposed to be. It’s there to conform you to the love of Christ. [...] But hasn’t Christianity also been the home of and stimulus for great, non-kitschy art? Haven’t Christians made beautiful as well as kitschy things? Aren’t there connoisseurs among Christians? Yes. And that can be celebrated, too, if you’re among the tiny minority of Christians to have a care for it. But let’s be clear that it’s not the main event. The main event in Christian art is kitsch, which is exactly as it should be. Among Christians, connoisseurs have much more to learn from kitsch-lovers than the other way around.
Läs mer: http://divinity.duke.edu/community-student-life/divinity-magazine/fall-2011/defense-christian-kitsch

lördag 24 mars 2012

J. H. Yoders fortsatta relevans

Sitter med en kopp kaffe på ett Joe van Gogh café i Durham. Snart bär det av till flyget. Har varit och hälsat på Kalle C under två veckor och fått smaka på den fantastiskt inspirerande miljö som Duke Divinity School är. Har lunchat, tagit en kaffe med några av Hauerwas PhD-studenter. Mitt tips - håll utkik efter namn som Sean Larsen och Ben Dillon i framtiden. Ganska olika teologer och människor men väldigt, väldigt duktiga. Här kan man också tala om Yoder utan att skämmas eller folk funderar på hans relevans. I går landade det också ett mail i min mailbox från Mark T. Nation som just handlade om Yoders fortsatta relevans. Här i USA kommer det en uppsjö av böcker om, det skrivs avhandlingar och det refereras till Yoder. Det är självklart inte det enda som man resonerar om, men som en svensk fascinerad läsare av Yoder är det som att komma hem. Man vet vem han är och det går att föra ett vettigt, kritiskt och konstruktivt samtal om hans teologi. Vill du ha en uppdatering på samtalet om Yoders betydelse och teologi så kolla in Nations blogg. Tror det kan vara värt att hålla koll på - inte bara för att jag redan gillar Yoder utan för att det verkar som om han kommer spela med i samtalet i många år framöver.

onsdag 7 mars 2012

Att festa som fasta

En gästblogg av Samuel Åsberg. förstaårsstudent på ALT, Malmö

Hos antikens ökenfäder var fastan inte någon kroppsföraktande självförnekelse. Tvärtom var fastan något man menade var gott för kroppen – uppsökte du läkare för dina åkommor kunde du ofta få rådet att fasta. I ett samhälle där du visar vem du är och vart du tillhör genom vilka du äter med kanske vi kan se på fastan på ett annat sätt. Fastan, där du drar dig undan måltidsgemenskapen, kanske snarare kan ses som ett avståndstagande från ”statusens” kontroll över en. I ett bredare perspektiv kan man då definiera fastan som en asketisk övning i att ”lämna världen”, där vi genom våra handlingar drar oss undan från olika makters kontroll som har ett negativt inflytande över oss. Apropå vem man äter med så var detta något Jesus var känd för, men då inte för att han åt med ”rätt” personer. Kanske ett annat uttryck för fasta?

För vi över dessa tankar till idag, där den gemensamma måltiden snarare är en bristvara än ett sätt att visa status, så kanske fasta inte skulle handla så mycket om att avstå från mat (även om jag likväl tror att det har sin plats). En fasta idag kanske tvärtom skulle kunna vara att sitta ner en lång stund med vänner och grannar över en bit mat – ett enkelt sätt att göra motstånd mot individualismen och effektivitetens makt över oss. Denna fasta befriar ju oss inte bara från något, utan även till något: individualism ersätts med gemenskap. Ofta talar vi om fasta som att avstå från något för att ”få mer tid till Gud”. Om vi tror att vi kan se och möta Gud i varandra så är det precis vad denna fasta kan göra med oss (detta utan att bortse från vikten av den ensamma tiden i bön). Kanske kan alltså årets fasta bestå utav fest?

(Dessa tankar har jag mer eller mindre helt knyckt från Patrik Hagman. Läs gärna hans bok "Om kristet mostånd".)

fredag 2 mars 2012

Karl Barth och kristen pacifism

Genom hela den kristna historien har icke-våld och efterföljelse av Jesus hängt samman. Den tidiga kyrkan tog avstånd från våld. Senare skulle munkar och präster inte använda våld. Inte heller kvinnor, som utgjorde åtminstone halva kyrkan. Samtidigt har kyrkan, sedan den blev samhälleligt etablerad, sett våld som en tragisk nödvändighet. Och när delar av den kyrkliga eliten hämtades från den krigande klassen blev våldet uppfattat som något naturligt, även om vissa var undantagna från dess utövande. Mycket av den medeltida reservationen mot våld försvann efter den protestantiska reformationen, även om det fanns rester kvar hos Luther. Pacifistiska grupper, som delar av anabaptismen, förföljdes intensivt. Tanken om våldets och krigets naturlighet har sedan dominerat inom de politiskt etablerade kyrkorna långt in på 1900-talet. Bland europeiska protestantiska universitetsteologer är Bonhoeffer ett sällsynt undantag.

En som också skiljer ut sig är Karl Barth. Hans teologiska revolution startade 1914 med en uppgörelse med den europeiska krigsteologin. Han blir aldrig principiell pacifist, men han kritiserar starkt tanken på krigets naturlighet. Hela tiden kämpar han med konflikten mellan fredens centralitet i kristen tro och våldets tragiska nödvändighet. Hans längsta och mest genomarbetade bearbetningar av frågan skriver han på 1950-talet.

Här kan han säga att Jesu kritik av våldsanvändning och av hela vän-fiendetänkandet har sin grund i den nya verklighet som Guds rikes kommande i honom själv innebär. Detta tar sig också uttryck i att Gud på korset möter fienden med lidande kärlek. Barth säger att en kristen kan inte vara principiell pacifist, men hon måste fråga sig om den som är kallad till lärjungaskap kan undvika att vara en praktisk pacifist. Lärjungen ska inte fråga sig vad vem som helst ska göra (vad skulle hända om alla gjorde så), utan hon, som bunden endast till Jesus, är fri att följa en annan väg. Hon ser i Jesus Kristus en annan form av realism. Kyrkan har tagit denna världens föreställningar om realism alltför allvarligt, med förödande resultat. De kristna borde ofta ha vägrat att delta.

Men samtidigt säger han att det finns gränssituationer, då Gud kan befalla oss att använda våld. Kampen mot nazismen, då bara några år bort, finns hela tiden bakom hans resonemang. Problemet är dock att i Barths diskussion gränssituationerna tenderar att bli normen, och det normala lärjungaskapet undantaget. Man måste rusta för undantaget och de kristna måste ta sitt ansvar. Barth finner ingen övertygande väg ut ur detta dilemma.

Det är också intressant att notera att Barths utveckling mot en "praktisk pacifism" sammanföll med hans väg bort från en statskyrklig till en mer frikyrklig hållning. Under senare år har väl svensk frikyrklighet gått den motsatta vägen, inte till statskyrklighet, men väl till en etablerad position där man ser den politiska världen såsom "vem som helst" kan göra det, inte såsom lärjunge till Jesus Kristus. Därför är den kristna pacifismen, som i stora delar av frikyrkligheten för inte så länge sedan var norm, nu för många i de yngre generationerna inom samma frikyrklighet ganska obegriplig.

Om detta har jag diskuterat i detalj i ett kapitel i en nyutkommen bok i Sydafrika. Ni kan läsa det här.